Tråkig bloggtakt

Ursäktar mig hemskt mycket för bloggtakten, har dock fastnat i ett av mina nyförvärv i boksamlingen, nämligen i [buzz].
Återkommer när boken är utläst.

Just some thinking.

Alla säger; det är ingen som bryr sig om hur andra ser ut när de är och tränar / är på stranden / är och badar på nåt randomt ställe.
Väldigt konstigt.
Skulle de INTE bry sig så skulle man inte ligga / stå / vara /bada där helt forever alone.
Gör mig lite illamående faktiskt..
Samma sak med; Du är fin iallafall, även om du inte tycker det! Det spelar ingen roll vad andra säger, du är alltid fin!
Vore jag fin, på utsidan, på riktigt, skulle jag inte ha kunnat välja och vraka då?

Hårfärgsförändring

Jaha, och tanken är nu alltså att man ska gå från svart/brunhårig till blond.
Helst utan orangea inslag.
Livet kommer va ett helvete tills jag fått till detta ordentligt.. om inte annat så för mitt hår!
Lite andra förändringar också; från och med imorron (nu måste jag verkligen hålla dehär) så ska jag börja på LCHF-dieten.
Jag ska fan inte ge mig!! (nån gång ska jag ner domdär 20 kilona eller 20 cm runt midjan)
och detta blir min start. Med keso. Får se imorron om jag är lika taggad på kesogrejen.. får ta med mig den till Lydia och säga åt henne att tvinga mig att äta den.. uuusch!! menmen, ska de va så ska de!

fanfanfanfanFAN!

Går igenom mina bilder på telefonen och får värsta ångesten när jag ser bilderna på honom.. Han som brukade göra mig så himla glad får mig nu att bli så himla ledsen, varför skulle det ta slut? Trots att jag har försökt så kan jag inte gå vidare, jag kan inte släppa honom.. Är det nåt fel på mig?

Om något kul kunde hända..

Asså ibland är mitt liv så himla tråkigt, tänk om det kunde hända något kul liksom?
Något oväntat!

till exempel.. att mitt favoritband kommer till Stockholm i december?
OCH JAG KAN INTE VÄNTA!!!
Jag vill ha hit dom NUNUNUNU!!!
Älskar dom!

Schysst kväll.

Bästa kvällen på länge.
Med världens bästa brudar, såklart.
Inget att hymla med här inte!
Lite Sherlock Holmes, godis, choklad och dricka gjorde denhär kvällen bäst.
Hade egentligen andra planer från början, men dethär va nästan bättre!

Är man kung så är man.

Mon grande amour.

Det känns som att det igår han låg vid min sida, tog min hand i sin och sa; "Det är så sjukt längesen jag höll hand med en tjej att jag nästan glömt hur underbart det är. Det känns bra!"
Man kan säga att jag är beroende, av honom. Det kan man.
Det är på grund av honom jag inte kan sova med persiennerna uppe för att det påminner mig så himla mycket om honom att ha dom nere, den natten då han för första, och förmodligen den sista, sov hos mig. Min dröm hade gått i uppfyllelse.
Visserligen kunde jag knappt sova den natten, dels för att det var fööör varmt, men dels för att han låg bredvid mig. Min första stora kärlek.
Jag tänker fortfarande på den natten, då han låg här, spelade musik jag aldrig hört talas om, men som blev underbar i samma sekund som jag tittade honom i ögonen och tänkte att dethär, det skulle jag aldrig glömma. Och det har jag heller inte gjort.
Jag tänker fortfarande på det. Ofta.
Jag vill att det ska vara så igen. Den underbara tiden då jag verkligen kunde prata om allt med honom och han bara lyssnade, tog in, och det spelade ingen roll att han inte kunde svara på mina problem.
Men det gör mig fortfarande lika ledsen att jag inte vågade göra något. Som jag hade väntat på det tillfället, men var för feg för att göra något, var för rädd för att han skulle försvinna i samma ögonblick som jag började prata, så jag låg bara still och tänkte på kärlek. Kärlek som jag redan då visste att jag aldrig skulle få besvarad, åtminstone inte av min stora kärlek.
Det kan verka lite konstigt för vissa, att jag skulle tycka om honom så himla mycket. Jag tror att det berodde på öppenheten. Och sårbarheten. Inget visar att man är så bekväm runt en som när man är på väg att börja gråta, trots att man är i närheten av en kompis. Jag gillar tanken på att det skulle kunna vara vi två, att det inte hade behövt sluta den natten. Det hade kunnat fortsätta. Men så kom hösten, och allt försvann.
Men jag var, och är fortfarande, villig att göra vad som helst för att få återuppleva den natten. Och trots att det snart är ett helt år sedan den natten, så får jag fortfarande svårt att sova när jag tänker på honom. Dels av glädje, men till största delen sorg. Hans känslor försvann lika snabbt som de uppkom, om han ens hade några känslor, vilket han vid flera tillfällen efteråt har påpekat att han inte hade. Att han aldrig haft några känslor för mig.
Han lämnade mig ensam i tystnaden, i mörkret. Hade han vetat det hade kanske saker varit annorlunda. Jag hade kanske varit dendär glada tjejen med ett leende på läpparna. Som jag oftast bara kan vara när jag tänker på honom.
Ingen kan få mig att le som honom.
Och det vore skönt att ha honom tillbaka. Den mest äkta människa jag någonsin känt, min stora kärlek.